Herredöd och pandemi
Apokalypsens fjärde ryttare

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Ordet apokalyps som förknippas med undergång och massdöd härstammar från grekiskan och betyder avslöjande, uppenbarelse. I Bibelns uppenbarelsebok förmedlas via aposteln Johannes skrämmande visioner om världens och mänsklighetens slutgiltiga undergång. Fyra faser gestaltade av apokalypsens fyra ryttare skulle hemsöka jorden var och en med sina plågor.

Mest fruktad blev apokalypsens fjärde ryttare, döden, i konsten ofta avbildad med en treudd i handen och ridande på en gulblek utsvulten hästkrake. Enligt uppenbarelseboken hade den fjärde ryttaren givits makt att döda en fjärdedel av jordens befolkning. Krig, svält, vilda djur och farsoter var hans bundsförvanter.

Kristendomens koppling mellan farsoter och den slutgiltiga undergången väckte människors existentiella ångest varje gång dödligheten på oförklarliga sätt ökade i befolkningarna.

Under medeltiden när digerdöden grasserade i Europa uppfattades det av många som beviset för att världens öde var beseglat och att den fjärde apokalyptiska ryttaren var närvarande.

Beviset för detta var att präster och furstar dog av farsotens verkningar i lika stor utsträckning som den övriga populationen. När sådant inträffade kallades det herredöd och tillvaron skakades i sina grundvalar

När regenter och biskopar inte längre fanns tillstädes för att upprätthålla sina ämbeten fungerade inte samhället. Resultatet blev att ekonomisk katastrof och själslig nöd förorsakade minst lika stor ödeläggelse som farsotens fysiska verkningar.

I oheliga allianser mellan vetenskap och religion formulerades teorier som utpekade vissa mänskliga beteenden som mera förkastliga än andra. Inom den romersk-katolska kyrkan hävdades uppfattningar om de sju dödssynderna, peccata mortalia. Synderna som var högmod, girighet, vällust, avund, dryckenskap, vrede och andlig lättja - även kallad liknöjdhet beträffande de andliga tingen - ansågs ursprungligen göra människan förlustig själens eviga salighet. Med tiden kom dock dödssynderna att i ökande utsträckning att förknippas med överlevnad i den jordiska tillvaron. Dödssynderna blev grundval för vetenskapliga rekommendationer och hälsoregler.

Svåra sjukdomar hade alltid varit närvarande i gamla tiders vardagsliv. Den höga dödligheten bland späda barn och gamla var legio. Det fanns etablerade rutiner som i enlighet med detta scenario upprätthöll ordning och sinnesfrid. Det fanns även teorier som förklarade tillfälliga förändringar av dödligheten på lokal nivå.

Människor som utövade ett oaktsamt leverne, jordens osunda utdunstningar eller förändringar av väderleken användes som förklaringar till sjukdomar och olyckor som drabbade på andra sätt än de tidigare välkända sätten.

Förklaringar som hävdade väderleksförändringar och osunda dunster som orsaker till farsoternas uppkomst hade historiska anor. I den moderna läkarvetenskapens ursprungskälla "Corpus Hippocraticum" som sammanställdes under 400-300 talen f.Kr. hävdades att "Somliga sjukdomar härleda sig från levnadssättet, andra från luften, av vars insupande vi leva; båda slagen kan man åtskilja på följande sätt: när många människor samtidigt angripas av en och samma sjukdom, bör orsaken hänföras till vad som är mest gemensamt och som alla mest betjäna sig av; och detta är just det som vi inandas." (M K Löwegrens övers. 1909).

Carl von Linné vår världsberömde vetenskapsman uttryckte liknande uppfattningar. Men han fokuserade sig mera på människornas boningsrum än på naturens förutsättningar. Under 1740-talets början höll han som nybliven medicine professor föreläsningar i Uppsala. I dessa föreläsningar berörde han även de smittsamma epidemiska sjukdomarna. "Att länge vistas i det rum, där sjuke äro, är intet gott, ty det man super uti sig den inficierade luften i rummet, smittas blodet. Själva naturen lärer oss att sky för det, som är stinkande."

Lika väl som man siade om kommande väderlek och skörd under de speciella orakeldagarna, skådade man efter förebud beträffande krig och farsoter. Enligt Bondepraktikan och de i gamla tider mycket innehållsrika almanackorna gav åskan de mest pålitliga förebuden beträffande kommande farsoter. Om det åskade St. Pauli dag, St. Peders natt eller under St. Philippus natt var svåra febersjukdomar att vänta. Midsommardagens åska förebådade hetsiga sjukdomar med dödlighet bland allmogen. I september lovade åskan farsot med förödande herredöd.

Herredöd, som i konsekvens av sina påföljder var en särdeles skrämmande företeelse och som ödelade populationer i större utsträckning än de mera vanligt förekommande epidemierna, var i många avseenden synonym med det vi numer kallar pandemier. Begreppet pandemi kommer förövrigt från grekiskans ord för allt "pan" och folk "demos".