Vaccinationer - vetenskap och förhoppningar

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Från mitten av 1700-talet och fortlöpande framåt under 1800-talet var folkökningen ovanligt stor i vårt land. År 1755 var Sveriges invånarantal c:a 1 878 000. Ett århundrade senare var rikets befolkning mer än fördubblad.

Bland de lärde debatterades det livligt om ökningens orsaker. En av tidens främsta kulturpersonligheter skalden, professorn, biskopen och ledamoten av Svenska Akademien Esaias Tegnér (1782 - 1846) levererade den sedermera klassiska devisen att befolkningstillväxten berodde på freden, vaccinet och potäterna. Även om hans slutsats ifrågasattes levde den dock vidare med talesättets nimbus.

Möjligheten att följa befolkningsutvecklingen med hänsyn tagen till födelsetal, dödstal och ekonomiska förhållanden var vid denna tid unik för Sverige (fram till år 1809 även för Finland). Grundförutsättningen var de befolkningsuppgifter som varje år insamlades av kyrkoherdarna i församlingarna. Antalet födda, döda och nygifta bokfördes noggrant. Därtill antecknades dödfallens orsaker samt befolkningens sammansättning beträffande ålder, kön och civilstånd. Det var ett grannlaga och mödosamt insamlingsarbete som involverade prosterierna, stiften, landshövdingarna och Tabellverket, innan Tabellkommissionen slutgiltigt ordnade och sammanställde statistiken (i slutet av 1850-talet ersattes Tabellkommissionen av Statistiska beredningen och Statistiska centralbyrån).

Smittkopporna var en av de sjukdomar som tidigast specificerades i tabellverkets mortalitetskolumner. Statistikens siffror visade tydligt koppornas ohyggliga skördar. Särskilt drabbade var de yngsta barnen som saknade immunitet mot kopporna eller pockern som smittkopporna också kallades. De höga mortalitetstalen var dock ingenting specifikt för vårt land. I hela Europa grasserade smittkopporna kontinuerligt. Epidemier flammade upp, försvann och återkom med förfärande nyckfullhet.

Enligt anekdoterna hade smittkopporna funnits i tusentals år i Asien och fjärran östern innan de därifrån fördes via handelsvägarna över land och vatten till Europa. I Sverige förekommer uppgifter om smittkoppsutbrott under Vasasönernas regeringstid 1570-talet. Redan vid denna tid lade man märke till att dödligheten var störst bland barn och unga.

Vad man då inte visste mycket om var att hela befolkningar som saknade immunitet mot smittkoppor utplånades av sjukdomen. Historien hade sannolikt tecknat sig åtskilligt annorlunda om smittkopporna inte funnits. Europeiska erövrare förde under 1500-talet med sig många sjukdomar till sina erövrade provinser. Bland de mest förödande sjukdomarna var smittkopporna. Stora delar av ursprungsbefolkningarna i Sydamerika och Västindien dukade under av de sjukdomar som européerna hade med sig.

Även senare i historien inträffade likartade katastrofer. Som exempel kan nämnas att i det artonde århundradets Nordamerika besegrades inte urbefolkningen Sioux, Dakota och Comanches enbart av kulor och krut. Federationens trupper medförde ett långt dödligare vapen, nämligen kopporna och andra smittsamma sjukdomar.

Varje sjukdom har sin speciella historia men det har också botemedlen. I det från Europas horisont fjärran belägna Kina pågick redan i tidig medeltid målmedvetna försök att motverka smittkoppornas förödande verkningar. De kinesiska läkarna hade kommit underfund om sjukdomens angreppssätt och egenheter. Läkarna samlade koppvar från de sjuka under läkningsstadiet och försökte att med rökning, torkning och parfymering försvaga smittämnet. Därefter anbringades smittämnet på huden eller applicerades som snus i näsan. Avsikten med behandlingen var att framkalla en lindrig och ofarligare form av kopporna.

Insikter om att genomgången smittkoppssjukdom hindrade nytt insjuknande och att kontakt med kokoppor hade skyddade effekt fanns hos också bland bondebefolkningen i Norden och i övriga Europa. Man gjorde iakttagelsen att koppärriga människor inte insjuknade när smittkoppsepidemierna härjade. Man kände också till att mjölkerskor och ladugårdspigor som hade haft lindriga kokoppor på händer och armar också undgick smittkopporna.

Den typ av förebyggande behandling som praktiserades i bl.a. Kina under medeltiden och framåt i tiden kom senare att kallas inokulation eller variolisation. Begreppet variolisation härrör från Variola vilket är latin för smittkoppor.

Variolisation som förebyggande behandling introducerades i England under 1720-talet av lady Mary Wortley Montagu, hustru till den engelske ambassadören i Turkiet. Metoden hade kommit till hennes kännedom i samband med utbrottet av en svår smittkoppsepidemi i Turkiet. För att rädda sina döttrar från sjukdomen lät hon inokulera dem enligt en grekisk läkares metod. Behandlingen var på alla sätt lyckad och när lady Wortley Montagu återvände till hemlandet blev hennes erfarenheter det allmänna samtalsämnet vid hovet och i societeten. Hennes exempel manade till efterföljd. De engelska kungabarnen och deras lekkamrater inom den engelska aristokratin blev därefter skyddsympade för att slippa drabbas av den svåra sjukdomen. Skönhetsaspekten var också betydelsefull i sammanhanget. Det ansågs inte lämpligt att blivande kungar och drottningar vanpryddes av ärr efter smittkoppor.

I Sverige var det bland andra läkaren Nils Rosén von Rosenstein (1706 -1773) som systematiskt började praktisera variolisation. Han fick dock erfara att metoden hade sina avigsidor. Två av hans barn dog i samband med behandlingen. Trots bakslagen fortsatte Rosén att verka för att variolisationer skulle användas för att minska smittkoppornas spridning. Han medverkade till att den svenska kungafamiljens barn skyddsympades. Under 1760-talet öppnades på hans initiativ en ympningsanstalt i Stockholm.

Engelsmannen Edward Jenner (1749-1823) hade under sitt arbete som kirurg hört talas om den folkliga uppfattningen att den som haft kokoppor sällan insjuknade i smittkoppor. Genom praktiska experiment fann han att påståendet stämde. År 1796 ympade han en 8-årig gosse med kokoppor. En och en halv månad senare ympades gossen med smittkoppssekret. Gossen insjuknade inte vilket bevisade teorin att kokoppor gav en infektion som skyddade mot smittkoppor. Edward Jenner myntade begreppet vaccination som härleddes ur latinets vacca som betyder ko. Vaccinet var dessutom ett derivat av det smittämne som framkallade kokoppor. Trots framgångarna kunde inte Jenner och hans samtida kollegor nöjaktigt förklara de vetenskapliga principer som påverkade vaccinationens verkningar och effekter.

Det kom att dröja nära nittio år innan fransmannen Louis Pasteur (1822-1895) lyckades påvisa hur försvagning av smittsamma mikroorganismer kunde användas för att framkalla en mindre skadlig infektion och immunisering vid vaccination. Pasteur utvecklade flera vaccin bl.a. mot mjältbrand och svinkoppor. Senare tillämpade han sitt koncept på rabies.

Under 1800-talets början blev smittkoppsvaccinationen lagfäst i många länder. I Sverige infördes frivillig vaccination med s.k. "human lymfa" år 1801. Human lymfa innebar att man tog ympämnet från personer som tidigare vaccinerats mot sjukdomen.

Samtida statistik, som troligen inte är helt tillförlitlig p.g.a. brister i diagnostik och avsaknad av jämförande observationsmöjligheter, visar sjunkande dödstal från och med år 1801. Men det förekom även minskning av dödligheten i områden där skyddsympning inte hade förekommit.

År 1816 infördes tvångsvaccinering av småbarn under två års ålder. Vaccinationen genomfördes noggrant och enligt samtida beräkningar vaccinerades c:a 80 % av alla ettåringar.

Vid 1800-talets början fanns c:a 40 provinsialläkare i Sverige. Vaccinationernas genomförande övervakades och utfördes därför i de områden där läkare saknades av barnmorskor, präster och andra betrodda personer i socknarna.

Under tiden fram till 1860-talet fortsatte dödssiffrorna i smittkoppor att sjunka. Fortfarande vaccinerades c:a 80 % av de ettåriga barnen. Även de kungliga barnen vaccinerades. Under 1860-talet minskades antalet vaccinerade barn till knappt 70 % vilket troligen berodde på att man inte längre fruktade att drabbas av smittkoppsepidemier.

Inledningen av 1870-talet skulle dock visa att smittkopporna ännu inte hade förlorat i betydelse. Det var oroliga tider i Europa. Det fransk-tyska kriget pågick 1870-71. Svåra smittkoppsepidemier följde i krigets spår. I den tyska armén var de flesta soldater nyligen vaccinerade vilket visade sig i låga dödstal. I Frankrikes ovaccinerade armé dog tusentals män.

Även i de nordiska länderna insjuknade många i smittkopporna. År 1874 drabbades ovanligt många. Trots att en stor del av befolkningen var vaccinerad dog ett stort antal svenskar av smittkoppor under 1870-talet. Slutsatsen som drogs av detta var att smittkoppsvaccinationen under de närmast föregående åren hade skett med alltför kraftlöst vaccin.

Åtgärderna som vidtogs medförde att vaccinationstvånget skärptes och att rutinerna för framtagning av vaccin förbättrades. Resultatet tolkades av läkarna som framgångsrikt. Dödssiffrorna gällande smittkoppor sjönk drastiskt.

Smittkoppsbekämpningen uppfattades av många som det ultimata beviset på läkekonstens framsteg och potential. Bland allmänheten förekom dock viss misstänksamhet. Metoden som praktiserades vid vaccinationen påminde om den "bortsättning" av sjukdom som förekom inom den folkliga medicinen. Särskilt vaccinationerna av de minsta barnen kritiserades. Många föräldrar hävdade att deras barn blev klena och insjuknade i samband med vaccinationerna. Det ogillades också att myndigheterna bestämde om och när deras barn skulle vaccineras.

Bland läkarna väckte vaccinationerna mot smittkoppor och Pasteurs framgångar förhoppningar. Man förutspådde en framtid utan infektionssjukdomar och farsoter. I samband med att den influensa som kallades Ryska snuvan spred sig över Europa under 1890-talet företogs olika experiment med skyddsympning. En läkare kallad Dr Goldschmidt som utförde skyddsympningar bland meniga i den tyska armen rapporterade att dödligheten i influensa bland de som han hade behandlat var 0,01 % vilket skulle jämföras med mortaliteten bland drabbade Berlinare som var 0,12 %. Utförligare detaljer om vaccinationens metod och utförande saknas dock.

Men oaktat om resultatens tillförlitlighet inte kan verifieras visar försöken att vaccinera mot en ny och oförutsägbar sjukdom vilka stora förhoppningar som tidens läkare fäste vid förebyggande immunisering. Först besegrades smittkopporna därefter difteri och polio. Framtiden var lovande.

Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck