Aktuellt: Om upphovsrätten

Artiklar, senare och tidigare historia:

» Herre­död och pandemi - Apoka­lypsens fjärde ryttare

» Nytt och gammalt om vartannat - Det kungliga barnets namn

» La belle époque - den vackra tiden

» När Sverige blev Bernadotternas kungarike (nedan)

Några aktuella test och tips

Mät din internetuppkoppling » Bredbandskollen

Råd i alla slags konsumentfrågor » Hallå konsument

Hur blir vädret?

» SMHI väderprognoser
» Foreca väder i Sverige
» TV4 vädret
» Yr Norge: Værvarsel for Sverige

All världens tid

» World Clock

NÄR SVERIGE BLEV BERNADOTTERNAS KUNGARIKE
Med iaktagelser av Årstafrun Märta Helena Reenstierna

2010 firade Bernadotte tvåhundraårsjubileum som regerande släkt på Sveriges tron. Om det förflutna och framtiden sammanräknas kommer vår kronprinsessa Victoria att tillhöra den åttonde generationen av släkten Bernadottes svenska gren. Hon kommer också att bli släktens åttonde regent.

Samtligt material på dessa sidor omfattas av Notisa Bildarkivets copyright ©

Åtta regenter och 200 år är en ganska imponerande siffra när det gäller svenska regentlängder. Vasasläkten som brukar framhållas som speciell i dessa sammanhang innehade rikets främsta ämbeten från medeltid till stormaktstid. Men när kunglig titulatur och arvsrätt till Sveriges tron hade införts dröjde det bara fyra generationer innan en ny släkt övertog Sveriges tron. Visserligen blev det många regenter eftersom Vasasönerna kivades om tronen men tidsperspektivet var inte oövervinneligt.

Från och med år 1523 då Gustav Vasa utropades till kung dröjde det 131 år tills Gustav II Adolfs dotter Kristina abdikerade och lämnade tronen till sin kusin och den Pfalziska släkten. Karl X Gustavs släkt regerade i knappt hundra år innan Holstein-Gottorp övertog tronen som de behöll under några årtionden. Den mest berömde kungen av denna släkt var Gustav III. Sonen Gustav IV Adolf blev avsatt och efterträddes av Gustav III:s bror hertig Carl som därmed blev den siste monarken av släkten Holstein-Gottorp. Dock skall erkännas att det på grund av äktenskapspolitiken inte var vattentäta skott mellan ätterna.

I Årstafrun Märta Helena Reenstiernas berömda dagbok skildras livet i Stockholmstrakten under åren 1793-1839. Hennes åsikter präglas av praktiska överväganden och av de för tiden typiska åskådningarna. I anteckningarna kommenteras också rikets angelägna nyheter i den oroliga tid när Sverige befann sig i krig med Ryssland och Danmark och när rikets inre ordning hotades av kaos. Finland förlorades till storfurstendömet i öster. Kungen Gustav IV Adolf avsattes och lämnade landet tillsammans med sin familj. Riket behövde en ny dynasti och en ny arvprins.

Årstafrun oroas under ofredsåren 1807-1809 när tjänstefolk och söner utkommenderas till lantvärnet. Men hon fascineras också när Hötorget belamras med kanoner och svenska trupper med klang och jubel tågar in i huvudstaden. Det är i sanning en spännande och farlig tid. När Gustav IV Adolf får skulden för förlusten av Finland och anklagas för misshushållning håller Märta Helena Reenstierna i stort sett med i kritiken. När nyheterna når henne att kungen abdikerat och att ständerna sagt upp trohetsederna gentemot monarken citerar hon rykten som beskriver kungen som obstinat och självsvåldig.

Då hertig Karl utnämndes till riksföreståndare och sedermera kröns till regent som Carl XIII befinner sig Märta Helena Reenstierna på första parkett. Hon kommenterar den nye konungens svett och pina under ceremonielet och beundrar de kungliga damernas paljettbeströdda klänningar.

När Karl XIII som saknade legitima arvingar och var till åren kommen adopterade den drygt 40-årige danske prinsen Christian August önskar Årstafrun honom Guds hjälp och välgång. I samband med adoptionen antog Christian August omgående namnet Karl August för att i någon mån undvika negativa associationer till Kristian Tyrann och Stockholms blodbad.

Årstafruns son Hans Abraham som var premiärlöjtnant vid Livregementesbrigaden i Stockholm hjälpte då och då sin mor att komma i närheten av de kungliga evenemangen. När Karl-August bjöds på välkomstfest i Börshuset var Märta Helena på plats och kollade förberedelserna. Hon fick också en glimt av kronprinsen när han skyndade förbi i salongerna.

Karl-August blev dock inte Sveriges kung. När han i maj år 1810 bevistade husarexercisen på Kvidinge hed i Skåne föll han från sin häst och dog. Sannolikt var dödsorsaken slaganfall men när dödsbudet spreds i riket trodde många att kronprinsen hade blivit förgiftad. Det trodde även Märta Helena Reenstierna. Hon skriver inga vackra ord om den kungliga livläkaren Frans Josef Anton Rossi, eller som hon kallade honom liv-dödaren Rossi. Läkaren blev också senare fråntagen sitt livmedikusämbete och dömd till landsförvisning. Men det allvarligaste problemet i detta sammanhang var den vrede som anklagelserna väckte bland folket. Många var övertygade om att Karl-August fallit offer för ett konspirationsmord och att anstiftaren var riksmarskalken Axel von Fersen.

När Stockholmarna samlades för att hedra den avlidne kronprinsen befann sig Årstafrun i vanlig ordning på första parkett. Hon beundrade ståten kring kistan vid kronprinsens lit de parade och kommenterade hans utseende och vackra ljusblå dräkt. Ryktesvägen fick hon senare liksom många övriga svenskar höra om de makabra scener som hade utspelats på Riddarhustorget när riksmarskalken Axel von Fersen lynchades av en uppretad folkhop.

Stockholm blev åter en belägrad stad. Kanoner placerades vid torgen och vid viktiga platser. Soldater patrullerade på gatorna. Stämningen i staden och i hela landet var ödesmättad.

Många ansåg att det var viktigt för ordningens återvinnande att välja en ny tronpretendent som kunde adopteras av Karl XIII. Intriger och djärva projekt sattes i verket. Man skickade sändebud till Frankrike för att efterhöra vad den mäktige kejsar Napoleon hade att säga om den svenska tronföljdsfrågan. Sändebudet vidtalade den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte och uppgjorde samtidigt en god affär för svenska statens räkning. Åtskilliga miljoner franc av denna överenskommelse likvideras när Bernadotte blev Sveriges arvprins.

Även Karl XIII hade vidtalat en lämplig kandidat nämligen Karl-Augusts bror. Men det blev Bernadottes förespråkare som tog hem spelet. Riksdagen som hölls i Örebro beslöt under höstsejouren år 1810 att välja Jean Baptiste Bernadotte till Sveriges arvprins. Namnet ändrades också till det mera svenskklingande Karl-Johan. Som extra bonus framhölls att Karl Johan redan hade en son vilken i sinom tid kunde efterträda sin far på tronen.

Det uppstod dock ingen ljuv musik då Karl-Johan introducerades i sitt blivande kungarike. I de brev som han sände till Paris där hans hustru Desirée och ende son Oscar fortfarande bodde kvar klagade han på vinet, vädret och bristen på folkets livlighet. Men mot sin fosterfar Karl XIII med familj var han mycket artig och förekommande.

Märta Helena Reenstierna som sin vana trogen gjorde sig ärende in till staden för att ta den nye kronprinsen i beskådande var dock nöjd med vad hon såg. I dagboken skrev hon "Han är en vacker Herre och redan mycket älskad, för han så vänligt bemöter alla."

Inför julen år 1810 anlände även rikets nya kronprinsessa Désirée och sonen Oscar till Sverige. Julen firades i Skåne innan färden fortsattes till Stockholm. Kronprinsessan vars nya försvenskade namn var Desideria visade föga intresse för de svenska julsederna och imponerades inte av huvudstaden trots att hennes ankomst hälsades med etthundratjugoåtta salutskott vilka sades ordentligen omskaka stadens byggnader. Karl XIII:s gemål Hedvig Elisabeth Charlotta som också förevigade sina tankar i dagboksform fann Karl-Johan charmerande men var mycket kallsinnig till kronprinsessans ohövliga maner. Men umgänget inom hovet blev tämligen kortvarigt. Kronprinsessan Desideria började omgående planera för sin återresa till sitt älskade Frankrike. Påföljande sommar lämnade hon kölden och tristessen liksom maken och sonen. Det skulle dröja fram till år 1823 innan hon återvände vilket skedde i samband med att sonen Oscar ingick äktenskap med Josephine av Leuchtenberg.

När hon återkom var hon inte längre kronprinsessa utan drottning i två länder, Sverige och Norge. Det hade hänt mycket under hennes bortovaro.

Nationens frustration över förlusten av Finland krävde handling. Norge hade nödgats ingå union med Sverige och Karl XIII hade utnämnts till Norsk regent som Karl II. När Karl XIII dog år 1818 blev Karl Johan kung av Sverige med ordningstalet XIV. I Norge kallades han Karl III.

Kröningarna skedde i Stockholms Storkyrka och i Nidarosdomen i Norge. Inför evenemanget restaurerades och förskönades den krona som ursprungligen blivit beställd till Erik XIV:s kröning.

Årstafrun och andra samtida som gillade glans och festivitas kunde köpa minnesmedaljer och s.k. kastpenningar. Penningarna som vid kungliga framträdanden brukade kastas till folket såldes ofta till hugade spekulanter som inte själva deltog i de våldsamma huggsexorna om mynten. Årstafrun som med ålderns rätt valde mera sparsmakat i utbudet hade dock fortfarande stort intresse för kungafamiljen. Med förtjusning samlade hon minnespenningar och medaljer.

Karl XIV Johans politiska beslut gillades inte alltid av undersåtarna. Främst var det väl känslan av förlust som fortfarande spökade i det allmänna medvetandet. Dessutom var Karl XIV Johan och hans drottning Desideria aningen otillgängliga. Ingen av dem talade svenska och de tycktes gilla natten mera än dagen. Därtill upplevde många att den nya tidens liberala strömningar hade svårt att få gehör under Karl Johans regeringstid.

Men det som tycktes möta det mesta ogillandet i huvudstaden var när Karl XIV Johan beslöt att hugga ner alla träd i Kungsträdgården för att göra om den till exercisfält. Vän av ordning klagade:
"Här ströfva vi nu i det välkrattade gruset och har just ingenting annat att göra än att titta på varandra."
Det var känsligt det där med Kungsträdgården för Stockholmarna eftersom det var drottning Kristina som i nåd låtit omvandla de kungliga kålgårdarna till promenadpark. Men när Karl Johan dog år 1844 var allt sådant glömt. Karl Johan hyllades postumt med entusiasm och värme.

Änkedrottning Desideria kom att överleva sin make med sexton år och sin son Oscar I med ett år. Hon fick dock många barnbarn vilket förgyllde hennes ålderdom i det kyliga och främmande land där hon genom ödets och tillfälligheternas verkningar blivit drottning. I och med den stora familj som Oscar I etablerade med sin gemål Josephine av Leuchtenberg var Bernadotternas tronföljd säkrad. Fem barn fick de och två av dessa blev kungar, Carl XV och Oscar II. Året innan hon dog fick också Desideria övervara dopet för sitt barnbarnsbarn som i framtiden skulle regera som Gustav V.

Enligt en ofta berättad anekdot skall Karl XIV Johan på sin dödsbädd ha uttalat de bevingade orden: "Ingen har fyllt en bana liknande min." Men kanske skulle hans gemål Desideria kunna göra honom äran stridig. Hon föddes i Marseille den 8 november år 1777. Hon var förlovad med Napoleon Bonaparte men han valde som bekant att gifta sig med Josephine de Beauharnais. Désirée trolovade sig då med en general och bröllopsdatum bestämdes. Dagen innan blev brudgummen dödad i ett upplopp. Näste friare var Jean Baptiste Bernadotte. Frieriet ledde till äktenskap och därmed var Désirées märkvärdiga levnadsbana ett faktum.

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck. Samtligt material omfattas av Notisa Bildarkivets copyright © Otillåten publicering av Notisa Bildarkivets texter och bilder debiteras alltid såsom intrång i ideell rätt och debiteras därför enligt Notisa Bildarkivets egen prislista. Därtill kan tillkomma krav på skadestånd för kommersiellt utnyttjande. För legal användning kan Notisa Bildarkivets bilder och texter dock alltid beställas från Notisa Bildarkivet Presservice.