NOTISA   Sweden

Plikten och den goda viljan

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras. För legal användning kan Notisa Bildarkivets bilder och texter dock alltid beställas från Notisa Bildarkivet Presservice: artikel@notisa.com

År 1842 när folkskolestadgan infördes var avsikten att det inom en femårsperiod skulle inrättas folkskolor i alla rikets socknar. Skolplikt med få undantag skulle gälla för alla barn. Enligt stadgan borde minst en fast skola med godkänd lärare finnas i varje församling. Lärarens lön fastställdes till 16 tunnor spannmål, bostad, ved samt vinterfoder och sommarbete för en ko.

Skolans läroämnen som traditionellt hade bestått av kristendom och läsning utökades till att omfatta även välskrivning, rättstavning, räkning, geografi, historia och naturlära. Skolans ledning underställdes i varje församling en lokalt utsedd direktion med kyrkoherden som självskriven ordförande.

Eleverna skulle vara flitiga och uppmärk­samma vilket visas av denna klassrums­bild från 1800-talets senare del.
 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Femårsfristen passerades dock utan att målsättningarna uppfylldes. Ett decennium efter stadgans införande kunde man konstatera att en tredjedel av Sveriges skolpliktiga barn fortfarande saknade tillgång till den stipulerade skolundervisningen.

År 1858 infördes även småskolan, en ny skolform avsedd för barn mellan sju och nio år.

I många av socknarna höll sockenmännen hårt i slantarna. Kravet på ordnad skolundervisning uppfattades på sina håll som ett av många myndighetspåbud. Andra nödvändiga projekt som kyrkbyggen, kurhus, sjukstugor eller spannmålsmagasin prioriterades. Därtill förekom det att missväxt och andra bekymmer sinkade verkställandet av besluten.

Motsträviga sockenmän hävdade att skolan upptog värdefull arbetstid och att barnens arbetsinsatser var oumbärliga i jordbruket. Man höll fast vid de riktlinjer som angivits i 1686 års kyrkolag och som också återfanns i 1723 års kungliga förordning. Barnen skulle undervisas av föräldrar eller annan i kristendomskunskap och i innanläsning.

Klockaren som i praktiken brukade vara den som undervisade barnen på föräldrarnas begäran utnämndes till skolmästare eller lärare pro forma men i allt övrigt förändrades inte undervisningen. Om socknen var vidsträckt eller folkrik vidtalades någon soldat eller äldre kvinna, så kallad läsmoster, för att hjälpa till med barnens utbildning. Undervisningen bedrevs i dessa fall inte regelbundet utan ambulerande mellan gårdar och byar.

Föreläsning, innanläsning och förhör var de grundläggande inlärningsmetoderna. Eleverna skulle rabbla svaren på frågorna utan egna reflektioner. Dvs. ungefär samma metod som prästen använde vid husförhören när församlingens kunskaper i Luthers lilla katekes och i Bibliska historien skulle redovisas.

Trots att folkskolestadgans införande på vissa håll tog sin rundliga tid var barnens utbildning en hjärtefråga för många människor i 1800-talets Sverige. Detta engagemang kom till uttryck i otaliga tidningsartiklar och i småskrifter.

Lek på skolgården vid slutet av 1800-talet.
 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Det fanns flera problem. Man oroade sig för att ungdomen skulle bli förvildad och benägen till uppror. I skolan blandades kreti och pleti. De oordentliga barnen kunde tänkas utöva dåligt inflytande på redan väluppfostrade barn. God vilja och goda intentioner var inte tillräckligt för att upprätthålla ordning och goda seder. Stränghet och aga rekommenderades. Barnen måste ovillkorligen underordna sig lärare och skoldirektion.

Ett annat orosmoment var skolundervisningens inriktning och ämnesurvalet. Det var inte självklart att alla skulle vara delaktiga i all undervisning. Många önskade upprätthålla de gamla och invanda skillnaderna mellan fattiga och rika också i den nya folkskolan "Flickor och gossar vilka aspirera på att inrätta sig som tjänstefolk i förnämare hushåll torde näppeligen vara betjänta av insikter i geometrien eller i geografien."

I städer och tätorter förekom dock redan under 1800-talets inledning undervisning i fasta och i ambulerande skolor. I dessa skolor undervisades huvudsakligen endast gossarna. Det fanns c:a 500 fasta skolor i Sverige innan folkskolestadgan infördes år 1842. De ambulerande skolorna var ungefär lika många.

Den undervisningsmetod som användes i dessa skolor var växelundervisning. Metoden gjorde det möjligt för läraren att samtidigt övervaka och undervisa många barn. Barnen samlades i grupper. Varje grupp undervisades av en mera försigkommen elev som kallades monitör. Läraren kontrollerade studieresultatet med förhör. Han höll även föredrag när nya kunskaper skulle introduceras.

Redan i småskolans läslära sattes målen högt. Studentmössan fanns med i många sammanhang. Den blev ett hägrande mål för många ambitiösa föräldrar och barn. Folkskolan öppnade vissa möjligheter till högre studier för de som tidigare hade varit utestängda från utbildning. Men det gällde för de fattiga och begåvade eleverna att visa sig duktiga och att inte staka sig i förhören.
Bilden är från år 1906 ur Läsebok för Folkskolan, illustrerad av Jenny Nyström-Stoopendahl.

 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Under 1820-30-talen startades i Sverige enligt utländska förebilder sällskap och föreningar för främjandet av växelundervisning i skolorna. År 1830 etablerades en normalskola av växelundervisningssällskapet i Stockholm. Vid denna skola utbildades även folkskolelärare. År 1825 hade det inletts undervisning för lärare i Växjö. I Lund inrättades en liknande utbildning år 1839.

Enligt 1842 års folkskolestadga skulle den som önskade godkännas som lärare genomgå prövning inför en ledamot av domkapitlet och en föreståndare för ett lärarseminarium. Utbildning vid lärarseminarium var inte ett krav.

Växelundervisningssällskapen bedrev även vad vi nutiden skulle kalla informations- och propagandakampanjer för införandet av allmän undervisning. Man anskaffade även material, grifflar, griffeltavlor mm. som var lämpliga att använda i undervisningen.

Årtionden av betänkanden passerade. Flera kommittéer tillsattes. Folkundervisningens lagfästande eller frivillighet stöttes och blöttes. Kyrkomännen J.O. Wallin, E.G. Geijer och dåvarande kronprins Oscar sedermera Oscar I engagerade sig för folkskolans sak. Det gällde att via undervisningen i folkskolan höja hela folkets bildningsnivå och bibringa alla den rätta pliktkänslan och de kristna normerna.

I och med att landstingen inrättades under 1860-talet öppnades nya möjligheter för folkskolorna att utvidga undervisningen. Flera landsting gav bidrag till slöjdundervisning och undervisning i hushållskunskap och trädgårdsskötsel. Sedermera finansierades slöjdlärarnas löner med statsbidrag.

Under 1860-talet diskuterades också införandet av en gemensam plan för skolornas undervisning. År 1878 kom den första normalplanen som gällde hela riket. Året därpå infördes även de första hjälpklasserna som gav specialundervisning till barn som hade svårt att tillgodogöra sig den ordinarie undervisningen.

Ute blåser sommarvind och gossen sitter fördjupad i skolboken. Detta uppfattades som ett problem vid förra seklets begynnelse. Många ansåg att för mycket läsning gjorde barnen nervösa och sjukliga.
Bild från år 1906. Jenny Nyström-Stoopendahl.

 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Vid sekelskiftet år 1900 när folkskolan gott och väl var införd i hela landet tornade det upp sig skolbekymmer. Mot slutet av 1800-talet hade det öppnats en ny skoldebatt i tidningarna. Den nya tidens spöke, nervositeten utmålades som en samhällsfara. Stillasittandet i skolbänken och den ängslan som intog eleven inför läxförhören var ohälsosamma. Barnen blev nervösa och sjukliga om allt i barnets verksamhet inriktades mot studier. De dåliga lärarna som tidigare hade varit barnens räddning från överansträngning hade ersatts av kompetenta och vaksamma "hökar".

Undervisningens belackare klagade: "Skolan har alltför mycket övertagit våra barn. Vinsten är ingen, möjligen någon gång i framtiden den vita mössan. Vi föräldrar måste överge tvångsföreställningen att en teoretisk kunskapsexamen nödvändigt skall vara utgångsporten i livet."


Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck