NOTISA   Sweden

Gustav Vasa, den 6 juni och Nationaldagen

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras. För legal användning kan Notisa Bildarkivets bilder och texter dock alltid beställas från Notisa Bildarkivet Presservice: artikel@notisa.com

Under slutet av 1800-talet framfördes önskemål i pressen om införandet av en svensk nationaldag. Gustav Eriksson Vasa var dagens hyllningsmotiv och frontgestalt.

Enligt tidens historie- och skolböcker var Gustav Vasa landsfadern och rikets byggherre. Anekdoter om hans barndom gjorde gällande att han fått namnet Gustav till åminnelse av sin faders morfar Gustav Anundsen Sture.

Gustav Vasas födelsedag och årtal är okända. Men hans söner Johan III och Karl IX har lämnat olika uppgifter om hans födelseår, 1485 och 1488. Övriga familjemedlemmar har angivit årtal mellan 1490 och 1496.

Gossen Gustav beskrevs av samtiden som en välväxt gosse med stora strålande ögon. Hans karaktär hade det där speciella som tillvann honom andra jämnårigas tillit. Möjligen hade han redan som barn hårda nypor som gjorde honom odiskutabel som vinnare i lekar och tvister.

I tjugoårsåldern sändes den unge Gustav till Uppsala för att där inhämta bokvett. Det gick sisådär. Gustav hade svårt att underordna sig skoldisciplinen. Studierna avslutades med att Gustav högg sin silverkniv genom en lärobok och förkunnade att han aldrig mer tänkte sätta sin fot vid lärosätet.

Han var förutom för sitt egensinne känd för sin snobbiga klädstil med röd rock av engelskt kläde. Fem år efter skolincidenten tjänade han vid Sten Sture den yngres hov. Där han var känd som driftig och frimodig samt glad och lustig bland vänner. Kärleken till kostbara kläder behöll Gustav Vasa hela livet. Hans mycket berömda sparsamhet som regent gällde dock inte kungligheternas utstyrslar.

Gustav Vasa valdes till Sveriges konung den 6 juni 1523.
 
 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Några år senare beskrevs den då blivne konungen Gustav I som man med passelig längd med trint huvud, vitgult hår, vackert stort långt skägg. Röda läppar, blommor på kinden. Fyllig kropp och smala ben, tunne vackre skickelige fötter. Han hade stor lust till musik. Samtida hovpersoner och sändebud intygade att konung Gustav var föga boklärd men dock i allt insatt och övertygande. Vilket kan indikera närvaron av viss envishet och beskäftighet.

I 1800-talets Folkskolans Läsebok i historieämnet var hyllningarna allenarådande. Gustav Vasa hade med befrielsekriget mot danskarna räddat landets självständighet. Kriget mot Lybeck och Hansan säkrade Sveriges handelsfrihet och näringsliv. Det hårdföra kuvandet av bondeupproren och protesterna enade landet. Reformationen frigjorde penningar för rikets välfärd samtidigt som kyrkans budskap förädlades. Han rustade landet till lands och sjöss samt gjorde stora insatser för åkerbruk och bergsnäring. Framför allt höll han sträng och ingående kontroll över sitt rike. Han hade också noggranna medarbetare. Ett exempel på detta är de doktorer och apotekare som tjänstgjorde vid hans hov. De fick både blanda medikamenter och ansvara för att skatteuppbörderna blev rätt räknade och redovisade.

Gustav I var gift tre gånger.. Första hustrun var tyska Katarina av Sachsen-Lauenburg. Hon blev mor till Erik XIV. Katarina dog 1535. Året därpå gifte sig Gustav I med Katarina Leijonhuvud. Paret fick tio barn. Av de fem sönerna blev två Johan och Karl konungar. Margareta dog vid 38 års ålder år 1551. På nytt hade kung Gustav bråttom att ingå äktenskap. Knappt ett år efter Margaretas död ingick han äktenskap med hennes blott 16-åriga systerdotter Katarina Stenbock. Han var då själv sannolikt kring 55 år gammal.

Han klagade över att åldrandets sjukdomar plågade honom svårt de sista åren. Han uttryckte också besvikelse över sina söners ovänskap. Gustav I eller kung Gösta som han också kallades avled i september 1560. Han lämnade då efter sig ett arvrike med mellan 700 000 – 800 000 invånare. Han regerade från 1523 fram till sin död 1560.

Genom riksdagsbeslut år 1983 fick vi i Sverige äntligen en alldeles egen Nationaldag. Firningsdatum blev den 6 juni. Tjugotvå år senare år 2005 blev den 6 juni helgdag med röd markering i almanackan. Idén om att inrätta en svensk nationaldag hade väckts under senare delen av 1800-talet. Nationaldagsentusiasterna fanns främst bland den samhällstopparna och den militära eliten. Så kallat vanligt folk hade andra agendor, som avsaknad av rösträtt och svåra levnadsförhållanden. Sverige hade förlorat territorium och befolkning till Ryssland under det finska kriget åren 1808-09. Förlusten av befolkning och territorium skavde svårt på den svenska självkänslan. Senare när den norsk-svenska unionen knakade i fogarna aktualiserades behovet av sammanhållande högtider. Norrmännens 17 maj-firande blev en förebild för Sveriges nationalromantiker.

Skansens skapare Artur Hazelius gjorde år 1892 ett försök att introducera nationaldagsfirandet den 6 juni. Riksantikvarien Hans Hildebrand utgav en kort tid därefter en skrift där han propagerade för införandet av en svensk nationaldag. Tidpunkten som ansågs passande för nationaldagens firande var i de flesta fall den 6 juni. Men det fanns de som hävdade att midsommaraftonen var mera lämplig. Det var nämligen denna dag år 1523 som Gustav Vasa höll sitt intåg i Stockholm. Han hade dessförinnan samma år utsetts till Sveriges konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni. Men det var den 6 juni som så småningom blev den stora dagen.

Datumet ansågs också passa med anledning av 1809 års regeringsform vari stadfästes viktiga medborgerliga rättigheter. Först började man fira svenska flaggans dag. Det skedde sporadiskt från och med 1890-talet. 1916 firades flaggdagen mera officiellt och 1919 bildades sammanslutningen Svenska flaggans dag. Huvudsyftet var att dela ut flaggor och att ge allmänna råd och rekommendationer i samband med flaggning.


Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck