När doktorn sällan kunde komma - 1800-talets sjukvård i backspegeln

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

1800-talets senare del var skördetid för läkarvetenskapen. Då löstes många gamla medicinska problem genom nya och revolutionerande vetenskapliga landvinningar. Upptäckter på bakteriologins område gjordes av Louis Pasteur och Robert Koch. Joseph Lister uppmärksammade betydelsen av antiseptisk sårbehandling inom kirurgin. Ögonläkaren Karl Koller upptäckte en metod som möjliggjorde lokalbedövning. Fysikprofessorn Wilhelm Conrad Röntgens uppfinning av röntgenröret fick stor framgång.

Därtill byggdes det allt fler och större lasarett och sjukhus i Sveriges städer. Byggnaderna var dominerande i miljön och utmärktes av sin nyttoanpassade arkitektur. De var mäktiga sjukvårdstempel som restes för den då nya sjukvårdens verksamhet.

På landsbygden fanns dock sällan tillgång till läkare. Vägarna till sjukvårds­inrättningarna var både krokiga och långa. Dessutom var inte Sveriges allmoge­befolkning särskilt benägna att söka läkare. Det var någonting som endast gjordes i största nödfall. Ett vanligt talesätt var att antingen dog man eller också blev man frisk. Därtill var det ansett som en skam att uppsöka läkare om sjukdomen inte var direkt livshotande.

Det fanns dock sjukdomar som måste behandlas eftersom de var smittsamma och utgjorde ett hot mot det allmänna hälsotillståndet i riket. De föreskrifter som tvingade de sjuka att underställa sig läkarvård var trots detta inte särskilt uppskattade.

Under senare delen av 1800-talet utgavs flera läkarböcker som riktade sig till allmänheten. Det ansågs vara av största vikt att allmänheten lärde sig att kommunicera på ett för både läkare och patient fördelaktigt sätt. Läkarens tid var dyrbar eftersom det fanns få läkare och många patienter. Den sjuke måste lära sig att berätta om sina symptom och besvär på ett sådant sätt att läkaren kunde göra en riktig bedömning av den sjukes tillstånd. Läkarböckerna, eller som de vanligen kallades handböcker i husmedicin, hade också som syfte att lära folket att leva på ett sådant sätt att de i största möjliga mån undvek att bli sjuka.

I en av de mest spridda handböckerna, nämligen medicinalrådet T Wistrands handbok i husmedicin från år 1875, förklaras syftet med boken sålunda:
"All lärare- och föräldrawårds yttersta ändamål måste vara att göra sig själv umbärlig, d.w.s. att lära och leda den okunnige ända därhän att han kan bli myndig att leda sig själv. Wi tro att det även på samma sätt är medicinens eller rättare sagt läkarens yttersta syftemål att så mycket ske kan, göra sig själv umbärlig, genom att befordra kännedom om det rättaste och hälsosammaste sättet att leva (sundhetsläran); om naturen och beskaffenheten av de sjukdomar vilka man genom avvikelser från vad sundhetsläran föreskriver ådrager sig, eller ärftligt innehaver, samt sättet att återföra dessa sjukdomar till hälsa (sjukdomslära) och de medel som därvid bör användas (medicamentsläran)."

Dock strävade naturligtvis medicinalrådet inte därhän att varje människa skulle bli sin egen läkare utan endast befrämja sin egen hälsa och undvika onödiga sjukdomar.

I medicinalrådets lakarbok liksom i många andra liknande publikationer fanns råd som gällde hur den sjuke skulle förhålla sig om det inte var möjligt att få besök av läkaren eller om den sjuke inte kunde transporteras till läkare. En lista skulle göras upp som ett hurtigt bud kunde bära med sig till läkaren. Det var viktigt att ingenting glömdes bort eftersom det kunde vara information av betydelse för doktorns möjligheter att avgöra vilken behandling eller medicin som var lämplig. Medinarådet rekommenderade att man sände en lista med 34 punkter till läkaren. Förutom namn, ålder, kön och hårfärg borde läkaren också informeras om den sjukes humör och kroppskonstitution. Det skulle helst även anges om den sjuke var retlig eller blodfull. En så komplett sjukdomshistoria som möjligt borde också medfölja. Samt naturligtvis även hur den närvarande sjukdomen hade börjat och vilka läkemedel som hade blivit begagnade.

Förutom råd beträffande umgänget med läkaren fanns också råd om hur bostaden skulle ordnas. Hur man borde klä sig. När det var lämpligt att bruka linne närmast kroppen och vid vilka tillfällen som yllekoftan borde plockas fram. Därtill fanns dietföreskrifter:
"Mat och dryck äro ämnade endast att stilla människans hunger och törst, samt att nära och att underhålla kroppen. Vad man utöver dessa behov äter och dricker är för mycket och skadar. Måttan är hälsans moder, och den som iakttar måtta skall aldrig ångra sig."

De flesta läkarböcker innehöll också propaganda för inrättandet av husapotek. Man ville därigenom förhindra att gamla huskurer vars verkningar var okända eller skadliga inte längre brukades. Läkemedlen i husapoteket skulle också tjäna till att lindra besvär och plågor tills läkaren kunde komma tillstädes. De medel som rekommenderades som sortiment i det välsorterade husapoteket förefaller för oss kanske mest likna huskurer. Men ett välfyllt husapotek som inrättats i enlighet med råden i någon ansedd läkarbok var både en trygghet och en statussymbol vid slutet av förra seklet.

Vid Stockholmsutställningen år 1866 fanns det flera exempel på välordnade husapotek utställda. Dessa apotek var sammanställda av apotekaren Holmström i Stockholm som förestod apoteket Enhörningen. Enligt Holmströms förslag skulle ett medelstort husapotek innehålla följande:

Bäska droppar 500 gr eller 1 skålpund.
Bröstdroppar 40 gram eller 10 ort.
Hoffmans droppar 40 gram eller 10 ort.
Kopparvitriol lösning 40 gram eller 10 ort.
Mixtura simplex 100 gram eller 25 ort.
Moderdroppar 100 gram eller 25 ort.
Opiedroppar, 40 gram eller 10 ort.
Prinsens droppar 40 gram eller 10 ort.
Ricinolja 200 gram eller 50 ort.
Sotdroppar, 200 gram eller 50 ort.
Sura droppar 40 gram eller 10 ort.
Thilemans droppar 40 gram eller 10 ort.
Blyättika 200 gram eller 50 ort.
Collodium esaticum 40 gram eller 10 ort.
Glycerin 200 gram eller 50 ort.
Kamferolja 500 gram eller 1 skålpund.
Karbolsyra 200 gram eller 50 ort.
Terpentin 500 gram eller 1 skålpund.
Stinkspitius 100 gram eller 25 ort.
Burkar och lådor.
Alun 40 gram eller 10 ort.
Engelskt salt 200 gram 50 ort.
Eller Glaubersalt.
Gummi arabicum 40 gram eller 10 ort.
Hjorthornssalt 20 gram eller 5 ort.
Kamfer 80 gram eller 20 ort.
Kina, pulvriserad 100 gram eller 25 ort.
Kina, krossad 100 gram eller 25 ort.
Kolokvintpiller 8 gram eller 2 ort.
Kräkrotspulver 12 styck.
Kräksaltspulver 12 styck.
Lösande piller 4 gram eller1 ort.
Magnesia 20 gram eller 5 ort.
Opipiller 2 gram eller 50 korn.
Rabarber 40 gram eller 10 ort.
Salmiak 100 gram eller 25 ort.
Salpeter 100 gram eller 25 ort.
Svavelblomma 200 gram eller 50 ort.
Lodstillande pulver 40 gram eller 10 ort.
Klorkalk 500 gram eller 1 skålpund.
Spanskflugepulver 20 gram eller 5 ort.
Dosor lådor eller påsar.
Malört 500 gram eller 1 skålpund.
Blodrenande örter:
Kardborrerot 200 gram eller 50 ort.
Tallstrunt 200 gram eller 50 ort.
Enrötter 200 gram eller 50 ort.
Lejontandrot 200 gram eller 50 ort.
Fläderblommor 500 gram eller 1 skålpund.
Isop 200 gram eller 50 ort.
Islandsmossa 500 gram eller 1 skålpund.
Kamomillblommor 200 gram eller 50 ort.
Krusmynta 200 gram eller 50 ort.
Plåster och salvor:
Blyplåster 100 gram eller 25 ort.
Kumminplåster 100 gram eller 25 ort.
Hjernes plåster 100 gram eller 25 ort.
Basilikesalva 200 gram eller 50 ort.
Blyättikesalva 100 gram eller 25 ort.
Fontanellsalva 100 gram eller 25 ort.
Därtill behövdes 24 stycken blodiglar.
Lavemangspruta.
Koppsnäppare och koppglas.

(De gamla vikterna som anges:
1 skålpund = 425 gram = 100 ort
1 ort = 4,25 g. = 100 korn
1 korn = 42,5 mg.)

Det kan nämnas att dekokt av islandsmossa användes för att kurera bröstsjukdomar utan feber. Klorkalk användes för att rena luften i rum där någon med smittsam sjukdom hade vistats.
 

Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck