NOTISA   Sweden

Påskfröjd och våroffer

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras. För legal användning kan Notisa Bildarkivets bilder och texter dock alltid beställas från Notisa Bildarkivet Presservice: artikel@notisa.com

Påskfirandet har sin egen förhistoria med rötter i gammal fornnordisk tradition och i judisk och kristen religion. Långt innan den kristna förkunnelsen nådde nordborna firade de vårens ankomst med blot och kult. Detsamma gällde överallt där vinterklimatet under långa tider försänkte tillvaron i kyla och mörker.

Vårens egen gudinna hade till uppgift att befria allt levande från vinterns förlamande grepp. Hon kom med värmen och livslusten. När solen åter stod högt på himlen löstes källornas vatten ur is och snö. Djuren fick ungar, träden lövades och gräset spirade.

I anglosaxiska och frisiska områden var Eostre eller Eastre gryningstidens och vårens gudinna. Kanske dyrkades hon även i Skandinavien. Samtida skriftliga bevis saknas. I gamla Eddan nämns endast en dvärg vid namn Austri vilken representerar väderstrecket öster.

En sentida variant av vårens gudinna? Haren är ersatt av ett påsklamm som ingick i det judiska påskfirandet. Bilden är från 1900-talets början.
 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

I tyskt och engelskt språkbruk bevaras fortfarande minnet av Eostre eller Eastre i påskfirandet. Påsken kallas ju Easter på engelska och Ostern på tyska. Eostrekulten hade sin höjdpunkt under aprilmånaden. I medeltida kalendrar och i gamla bondepraktikor förknippades hennes namn med april. I tysktalande områden kallades månaden Ostermond och i England benämndes motsvarande månad Eostermonath.

Jacob Grimm (1785-1863) som var den äldste av de två berömda "sagofarbröderna" Grimm intresserade sig för sagotraditionen beträffande vårgudinnan Eostre. I muntlig tradition och i samtida folklore återfanns spår av förgångna seder och uppfattningar. Enligt hans rön i ämnet var gudinnans specifika element naturen i vilken elden och vattnet också innefattades. Hennes symboldjur var haren. Den förebådade gudinnans ankomst eller följde i hennes spår.

Eostre mottog välvilligt offer från människorna. Ägg tillhörde de självklara offergåvorna. Offersammankomsterna till gudinnans ära skedde på högt belägna platser.

Troligen spökar ett och annat minne från forntida kult i det nutida påskfirandet t.ex. målade påskägg, påskharar, nykläckta kycklingar, påsksmällare och påskhäxor. Ägget hörde våren till. Dess symbolik som anknöt till födelse ur det skenbart livlösa passade väl in både med gammal fruktbarhetskult och kristna uppfattningar om uppståndelsen från det döda.

Haren som först under senare tid inlemmats i svenska påsktraditioner hade troligen mera gemensamt med vårgudinnans kult än med det kristna påskfirandet. Skogsharen kan dock anses passa väl in vårfirandet eftersom den i motsats till många andra däggdjur befinner sig vid god vigör under vårvintern.

De sägner om vårblot på högt belägna platser som Jacob Grimm hade hört talas om utgjorde säkert en grogrund för senare tiders uppfattningar om att häxorna hade sammankomster på Blåkulla under påsken. Blåkulla uppfattades sannolikt som en högt belägen plats eftersom häxorna enligt allmänna uppfattningen måste ta sig dit flygande.

Bild från 1890-talet som visar påskhäxor på väg till Blåkulla. Kanske var det gamla sagor om Eostre som inspirerat till uppfattningarna om att häxorna var i farten under påsken.
 
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Traditionen att tända påskeldar uppfattades som ett sätt att motverka onda makters och häxors framfart. Med skott och eldar drev man bort otyg från de marker där kreaturen skulle släppas ut på sommarbete.

En annan av de påsktraditioner som praktiserades i vårt land och som skyddade mot onda makter var påskvattnet. Påskdagens morgon innan gryningen hämtades vatten ur en isfri norrinnande källa. Det var viktigt att ingen annan hade hämtat vatten ur källan tidigare samma morgon eftersom dess vatten då ansågs ha förlora sin skyddande kraft. Man fick inte glömma att offra till källan. Allt från ett silvermynt till ett sädeskorn kunde duga som offer. Vattnet stänktes därefter på husdjuren och innerväggarna i boningshus och ladugård. Påskvattnet som ansågs främja fertiliteten dracks också av barnlösa kvinnor.

I Sverige liksom i många andra länder användes den kristna högtidens namn vilken under medeltiden var latinets "pasca". Pasca som kommer från hebreiskan förändrades med tiden till Påsk.

De allvarsamma påbud som gällde stilla veckan från palmsöndag och fram till påskdagen var lagfästa. Det var förbjudet att "ställa till med" kalas eller att anordna profana skådespel under påsktiden. Därtill var det inte tillåtet att bjuda till bröllop under Kristi lidandes tid. Men under annandagen upphörde de stränga påbuden att gälla. När solen under påskdagens morgon hade dansat på himlen i pur glädje över Frälsarens uppståndelse var människornas salighet räddad.

Annandagen samlades städernas och byarnas ungdomar till gillen. De ville liksom solen dansa i glädje över att ondskans makter och mörkret än en gång hade blivit besegrade.


Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck